Min gamla kattgubbe och vän fick en stroke i torsdags. Rent fysiskt så har han kommit igen ganska bra men det är inte samma gamla Truls längre. Han är orolig och går omkring och trampar på nätterna utan att komma till ro. Han lägger sig och vilar på konstiga platser och han vill inte mysa i sängen längre. Ibland kurrar han ändå och tittar outgrundligt på mig… Jag skulle göra vad som helst för att han skulle bli frisk igen, men jag tror inte det finns nåt att göra… På måndag ska vi till veterinären och jag är rädd för att det bara kan sluta på ett sätt.
En bild från i fredags, så nära men ändå inte…
Per Lissel 
Jag känner med dig!!
Vet precis vad för känslor det handlar om…har haft hund och det är inte lätt när man kommer till den dag det är dags att ta farväl.
Steffe
Tack Stefan! Ja det är hemskt. Känns inte lättare av att han verkade piggare i morse heller. I eftermiddag är det ingen återvändo 😦
Åh, Per. Det finns inget värre än när ens älskade husdjur är sjuka och man känner sig helt maktlös. Jag vet hur du känner för jag har också behövt ta det där hemska beslutet för min älskade katt. När den värsta sorgen hade lagt sig kändes det skönt att göra hans plåga kort och med åren minns man bara alla de positiva minnena – inte sorgen som gör så ont när man är mitt uppe i den.
Tänker på dig och skickar en styrkekram från en annan kattälskare
/Karin
Tack Karin, Den här gången gick det bra, kommer ett inlägg snart.. men vi vet ju att det är en tidsfråga innan det är dags. Vi var med om det med hans kompis Tusse för fyra år sedan och visst är det som du skriver men jag kan fortfarande sakna Tusse ibland.
/Per
Åh, läste just inlägget. Så härligt, då får ni njuta av honom ordentligt och hoppas att tiden med honom blir så lång som möjligt! Jag håller tummarna.