I måndags när jag kom från jobbet hittade jag Truls ute på tomten. Han låg alldeles stilla på sidan, när jag kom fram till honom så jämrade han sig lite och jag tog upp honom och höll honom länge. Han var helt med mentalt och började kurra lite efter ett tag men han hade ingen balans alls i kroppen. Tog nåt steg men kunde ramla både framåt och bakåt hur som helst. Under kvällen och natten så blev det inte bättre. Så i går tog vi adjö av vår gamle vän Truls, hade han orkat några månader till så hade han fyllt 23. Det känns så fruktansvärt tomt här nu utan honom. Han var en mycket stor del av mitt liv. Jag känner ändå att han är lycklig nu när han får skutta runt på ängarna i katthimlen där det är varmt och gott och solen alltid skiner. Jag vet att han väntar på mig…
Nu måste jag försöka samla mig och packa för en resa till Tyskland några dagar. De går i fotografins tecken och jag hoppas ändå att jag kan njuta lite av tiden i Lünen. Jag kanske kommer med en rapport därifrån.
Min bok ”Skogsminnen” är också levererad till de flesta som förbeställt. Jag hoppas att den motsvarar förväntningarna 😉
I början av nästa vecka ska jag sätta in pengarna till Naturskyddsföreningens arbete för att rädda våra skogar.
Avslutar med en av de första bilderna på Truls, 2002 tror jag. Då var han bara 12 år…
Per Lissel 
Att mista någon nära, vilket ju även våra kära husdjur också är, är tungt. Mycket tungt… Saknaden kommar alltid vara där. Som du säger, Truls fick många år på vår jord, och nu får han fortsätta sin färd på nya marker. Sänder dig en värmande tanke och styrkekram.
Skäms och säga det…har inte hunnit hämta ut boken…men närmsta dagarna så blir det av och jag längtar sååååå 🙂
Kram kram
Åååh…., ibland känns alla ord så fattiga och hur man än vill försöka så når man inte de där orden.
Jag vill mest bara säga att jag känner såååå mycket med dig!! Att mista sin vän, en sådan underbar vän som Truls gör förtvivlat ont.
Men han finns med dig på din väg, och för alltid i ditt hjärta.
Kram Tammy
Så sorgligt!!! Lider med dig! Vet hur det känns 😦 Men det är baksidan med att ha djur. Hur som så hämtade jag boken igår – ser riktigt bra ut! Härligt att bläddra och läsa. Begrunda. Fundera. Stort lycka till i Tyskland!!!
Oj, så sorgligt för dig. Förstår att de som har husdjur sörjer sin vän som en i familjen. Nästan 23 år är en lång tid tillsammans.
Hoppas ändå på att träffa dig i Vårgårda. Kanske är du där med din nya bok så att man får se den?
/Anna
Tack alla! Om inget förändras så kommer jag till Vårgårda. Just nu är jag i Tyskland på GDT’s event. Om du gillar den får du gärna köpa ett ex också 😉
Hej Per, kul att ses i Vårgårda. Jag kopplade inte ihop dig med bloggen då men jag minns ju att jag har läst om Truls tidigare. Jag beklagar att Truls inte är med dig längre, jag vet hur tomt det känns. Jag vet hur det känns att höra ljudet av tassarna fast katten inte längre finns kvar och jag vet hur konstigt det känns att inte ta fram matskålen längre som man gjort varje morgon och kväll i massor av år.
Vad härligt att ni fick så många år tillsammans, det är väl det man drömmer om när man skaffar katt. Min katt fick bara bli 6 år innan han blev sjuk och fick somna in.
Och nu har alltså lilla Signe försvunnit, och de två andra sötnosarna fick jag lämna hos min fd sambo i samband med en separation. Så nu är jag alldeles ensam och hoppas så på att lilla Signe ska komma tillbaka. Tack för att du håller tummarna!
/Karin
Tack Karin, Du beskriver det så bra. Jobbigt med alla vanor och ovanor vi hade ihop som man påminns om hela tiden…
23 år var inte illa. Min lilla Zelda blev 9,5 år. Men hon var med hela min vuxentid så det känns tungt.
Hemskt fin var Truls!